Det känns som att inget händer, det går alldeles för sakta framåt. Mikael och jag har mest åkt runt i två dagar och handlat material som saknats. Vi har tagit hjälp av två grannar för att hjälpa oss med taket. Vi insåg ganska snabbt att vi aldrig kommer att bli klara annars, vi har nog varit lite väl tidsoptimistiska när det gäller takomläggningen. Tyvärr kommer det att kosta oss avsevärt mycket mer än vi trodde också… det dyker upp detaljer allteftersom vi river som vi inte hade tänkt på… så pengarna sinar snabbt mellan våra fingrar…

Mikael och jag blev dessutom lite skärrade när vi var uppe på taket första dagen och skulle arbeta… det var sååå högt!!! Mikael blev skräckslagen och vill knappt gå upp på taket nu. Jag kände samma sak också men har idag kämpat med att övervinna rädslan och jag har därför stått och sopat i princip hela taket. Jag sopade nära kanterna utan att bli helt snurrig av rädsla… så det ska nog ge med sig så småningom… Jag hoppas Mikael kan våga sig ut snart igen också. Han har tjatat på mig hela tiden om att man vänjer sig vid höjden… och nu är det han själv som får äta upp det han sagt… det är lättare sagt än gjort! Men vi kommer att fixa det! Det är jag övertygad om!!!