Grabbarna är hemma ensamma hela dagarna eftersom både jag och Mikael jobbar. Mikael är visserligen hemma redan vid två, men det blir ju ändå några timmar de är ensamma. De har fixat lunch själva och varit jätteduktiga på att plocka undan allt efter sig. Jag har visserligen varit ganska hård och sagt att diskbänken ska se likadan ut när jag kommer hem som när jag for… och de har skött det med bravur! Tycker inte det är rätt att jag eller Mikael ska behöva komma hem till kaos när de är så stora som de är och kan klara allt. Idag har de dessutom fått i uppgift av oss att bära lite ved, vi får se hur de klarar den uppgiften.
Idag var första bakslaget för Ida. Men jag tror att det i grund och botten berodde på trötthet. Hon var extremt trött igår kväll, så antagligen blev hon inte riktigt utvilad inatt. Hon skrek och gormade om att jag satt hårspännena fel. När hon hade ryckt dem ur håret för sjunde gången så gav jag upp, där brast mitt tålamod. Jag skrek lite och sen kramades vi och hon lugnade ner sig. Vi kunde sen lugnt åka iväg. Men det resulterade också i att hon blev extra mamma-kär när jag var tvungen att åka iväg till jobbet… men men… bakslag kommer väl alltid!
Mikael gjorde i princip klart på vår gamla parkeringsplats igår. Klart blir det inte förrän tidigast nästa år när vi ska ta bort asfalten och lägga gatsten istället… men det har blivit ungefär så klart som det ska bli i år. Det blev jättefint och Mikael är bäst!
Tack Älskling.
Men jag har inte gjort det ensam, du har ju varit med oxå.
Saknar dig.
Puss