Jag vet inte vart jag ska börja… Allt är bara kaos, stress, stök och tjafs. Jag är så trött på allt!
Ida följde mig till jobbet en stund idag, hon var visserligen jättesnäll. Men sen på slutet av dagen kom en montör in och ville prata. Då sitter hon och säger ”nej” och avbryter honom i varje mening… o hon ger sig inte! Såå irriterande!
Efter jobbet skulle jag åka till Jula och köpa en cykel till mig. Mitt i affären ringer självklart Oscars lärare och förklarar hur bråkig/trotsig/uppkäftig Oscar varit idag. Samtidigt står Ida framför mig (mitt i butiken) och dansar och pockar på min uppmärksamhet. Stressande!
När jag kom hem så skulle jag hjälpa Oscar med hans läxor. Efter en timme med tårar (Oscars), klagomål, trots och allmän jävlighet så skrev han läxan, tyvärr inte så mycket som det skulle vara, men jag gav upp till slut. Det tar enormt mycket kraft och energi att behöva sitta och tjafsa om läxor som borde vara en självklarhet i hans ålder, men nej då.
Sen upptäckte jag till min förtvivlan en livs levande lus i Idas hår som överlevde gårdagens kur, så det var bara att börja om från början… Suck!
Under eftermiddan försökte jag mig på en cykeltur med Ida, men den slutade efter hundra meter med en arg Ida som aldrig mer ska cykla. För det är väl inte hennes fel att cykeln går för fort?!? Självklart är det i grund och botten mitt fel, jag borde ha köpt en cykel som är i storleksordningen 18 tum istället för 20. Hur förklarar man för en trotsig 7-åring att 18 tums däck inte finns till vanliga barncyklar??? Jag ger upp!!!
Idag sket jag i mitt godisförbud och tröståt chokladharar!!! Nu känns allt mycket bättre… eller inte…
Senaste kommentarer